Baksidan

Under motorvägen vid Harrison och trettonde gatan står ett trettiotal tält uppradade. Vissa prydligt stagade på träpallar med cyklar och varuvagnar parkerade utanför.

Oscar McKinney har bott i San Franciscos ”Tent city” sedan oktober, de hemlösas hörn av stan. Polisen struntar för det mesta i att köra bort tältstadsinvånarna. På den ödsliga och bökiga trottoarremsan under motorvägen får trashankarna vara i fred.

– Kalla mig inte hemlös, säger Oscar McKinney. Jag har ett hem på det här klotet, precis som du.

Stadsförvaltningen uppskattar att det finns närmare 7 000 hemlösa i San Francisco, upp fyra procent de senaste två åren. Idag är andelen unga hemlösa högre än tidigare, och tragiskt nog också antalet föräldrar med barn. Klyftorna i silicon-staden blir löjligt tydliga. Oscar McKinney och hans grannar serveras överskottsmat av välgörenhetsorganisationer i tältstaden, medan techisar tuggar perfekt tillagade 50 dollars- hamburgare på en hipp restaurang knappt tio minuter bort.

Tech-boomen har inte bara öst pengar och välstånd över San Francisco utan också skapat infekterade konflikter mellan nyinflyttade guldgrävare och sanfranciscoborna. Kulturen i den bohemiska, artistiska och progressiva stan, hem åt hippe-och gayrättsrörelsen, krockar med techkulturen. Silicon Valley-företagens privata luftkonditionerade bussar med mörka fönster som skeppar anställda från stan ut till dalen sticker i ögonen på sanfranciscoborna. Det har demonstrerats och kastats ägg. Bussarna har blivit rullande symboler för en delad stad – skillnaden mellan de som har och de som inte har. Techisar som i snitt tjänar närmare 1,8 miljoner kronor om året kan peka på det de vill ha – och ta det.

Människor som bott i sina hyreslägenheter i årtionden blir vräkta när hyresvärden kan tjäna storkovan på techfolket som flyttar in och betalar hyror som andra inte har minsta chans att klara av. Bostadspriserna har gått upp med hela 67 procent de senaste fem åren. Protesterna mot vräkningar och lyxbyggen har haglat. Gränsen är nådd menar många. Är det bara miljonärer som ska ha råd att bo i San Francisco framöver?

Framgångrika företag som Uber och Airbnb, som föddes i San Francisco, har fått mothugg. Missnöjda Uber-chaufförer har gång på gång protesterat framför taxitjänstföretagets högkvarter på Market street. Airbnb plöjde ner miljontals dollar i en lobbykampanj för att lagförslaget Prop F skulle falla platt till marken. Hade det röstats igenom skulle möjligheterna att hyra ut via Airbnb beskäras. Påhejarna till lagförslaget menade att rummen och lägenheterna borde gå till sanfranciscobor, inte till turister som under en kort period kan betala skyhöga priser.

Det enda som kan rädda staden är att techbubblan spricker, säger en del. Gärna i samma brutala stil som för 15 år sedan. Var så säker påstår experterna – nedgången kommer. Uppblåsta enhörnings-värderingar och risk-kapitalister med plånböcker utan botten är ute. Nu väntar en mer nykter period, tror de flesta. De nya guldgrävarnas febriga guldrush är över.

“De kallar oss hemlösa, men det är inte sant”

Namn: Mama Dawn

Ålder: 57

Bakgrund: Stenslipare och keramiker från östkusten som förlorade jobbet. Var med i en bilolycka där hon miste mycket av sin syn. Fick svårt att arbeta vidare. Flyttade till San Francisco där hon först bodde i sin bil, senare hamnade hon på gatan. Har varit hemlös i tre år.

Bor: I Tent City, under motorvägen.

Mama Dawns dag: ”Jag går upp tidigt – redan innan det blir ljust. Alla i Tent city känner varandra. Vi hjälps åt. Gatukidsen kallar mig Mama Dawn. Jag försöker vara lite som en mamma för dem. Vi håller oss ifrån heroinisterna, som har sina tält på andra sidan gatan. Det är mycket bråk där, de är uppe hela nätterna. “No speed, just weed”, säger jag. Haha! Jag börjar dagen med en kaffe på Burger King, de tar emot matkuponger. Sedan jobbar jag hela dagen med att leta saker från soptunnor, prylar som går att sälja. En gång hittade jag en rock för 700 dollar som någon bara slängt. Folk kallar oss hemlösa, men det är inte sant. Mitt hem finns i mitt hjärta, men visst, jag är huslös. Jag vill inte leva på gatan men har inget val just nu. Ibland är folk elaka. I morse var en renhållningsgubbe här och rensade upp. En kvinna gick förbi och började rya om att han borde använda gasmask när han gick omkring bland våra tält. ”Det är äckligt, de här människorna sprider så mycket bakterier”, sa hon. Jag sträckte upp mig. “Lady, så som din käft glappar får du väl i dig det mesta,”, sa jag. Men det finns många fina människor i San Francisco också. Folk som vill hjälpa, som har det bra ställt. Vi kallar dom “houises” för dom har egna hus. Om två veckor har jag tid för en ögonoperation. Jag hoppas jag kan se bättre efter det. Och jag hoppas kunna börja jobba med att slipa stenar igen. Jag gör vackra smycken, ska du veta.”

Reporter

Katarina Andersson